Kritik av den kritiska rättspositivismens kritik: den heliga apriorismen

Sammanfattning Immanent kritik möjliggör att samhälle och rätt kritiseras utifrån sina egna premisser. Den visar hur det som framstår som nödvändigt egentligen bara är tillfälligt och beroende, och är därför ett viktigt metodologiskt verktyg inom den kritiska teorin. Särskilt inflytelserik i den skandinaviska rättsvetenskapen har den immanenta kritiken i Kaarlo Tuoris kritiska rättspositivism varit. I den här artikeln kritiserar vi Tuoris immanenta kritik-begrepp genom att genomföra en immanent kritik av fyra av hans texter. Vår kritik visar att Tuoris immanenta kritik är beroende av en delning av rätten i rättsordning och rättsliga praktiker: den utförs från de rättsliga praktikernas position och bedrivs på rättsordningens ytnivå genom att tillämpa normativa måttstockar som hämtas ur rättsordningens djup. Tuoris delning av rätten innebär att rätten tillförs element som inte tillhör rätten själv. Rättsordningen uppträder som ett förtänkt, transcendent element, vilket fråntar kritiken möjligheten att vara immanent. Att kritiken inte är immanent förtar dess möjligheter att avslöja det uppfattat nödvändiga som tillfälligt och beroende. Enligt vår mening riskerar Tuoris föreslagna immanenta kritik att (re)producera rättsordningen som en yta otillgänglig för kritiken, bakom vilken förtryckande strukturer och mekanismer kan förbli dolda. Nyckelord Immanent Kritik Kritisk Teori Rättsvetenskapliga Metoder Kritisk Rättspositivism